Jag har många gånger tänkt att jag ska skriva. Med saker jag vill dela med mig av. Vara sådär härligt kreativoch lite peppig. Men den här sommaren har inte energin funnits där. Kreativiteten har inte funnits där. Glädjen har inte riktigt funnits där. För det är annat som har varit där istället. Så sociala medier eller att dela med sig av livet har inte varit riktigt motiverbart.
Jag kan ju säga såhär, att det har varit den tyngsta sommaren jag varit med om. När jag kom hem från Mexikooch utbildningen så kände jag en enorm förändring inom mig. Som det kanske oftast blir när du går den typen av utbildning. Jag kunde känna, och känner fortfarande, ett enormt skifte inom mig. Men de tre första månaderna var så otroligt svåra att interagera med omgivningen. Mycket kändes tungt och stora frågor väcktes inom mig. Sådant som fick mig att tveka eller känna någon form av tvekan inför, kändes starkare och när jag inte lyssnade på den magkänslan, blev min kropp istället sjuk. Eller så kände jag mig oerhört nere, ledsen, tom och ensam. Nu kanske ni undrar vad det är för utbildning som fick mig att känna mig så nere.. Det blir ett inlägg om det senare, nu när jag fått smälta det mesta.
Något jag kände oerhört starkt var att jag inte riktigt nådde fram till min omgivning. Nästan som att jag stod på andra sidan om ett tjockt, ljudisolerat glas. Jag såg dem, men kunde inte riktigt nå fram och få fram det jag ville ha sagt. Eller som att de inte riktigt förstod vad jag menade. Vilket har kantats i en hel del missförstånd och annat knasigt under sommaren.
Midsommar var fint däremot, en av sommarens härligaste stunder. Då vi tog oss ut på vandring. Mantequilla var i sitt esse, sprang lös, badade och lekte. Var en väldigt varm sommarhelg, men han var så himla fin och otroligt duktig. Det var en fantastisk helg som jag ska dela med mig mer ifrån.
En vecka senare började Mantequilla må dåligt. Han var seg, ville inte riktigt gå och kändes stel i kroppen. Åkte in till veterinär på måndagen där de tog alla prover de kunde. De hittade ingenting och vi fick åka hem med smärtstillande, då det var uppenbart att han hade ont. Under måndagskvällen blir han sämre och morgonen därpå var han fortsatt dålig, så jag tar mig tillbaka igen. De tar ytterligare prover men kan inte hitta något och vi får åka hem på nytt. Han är inte sig själv och är stressad och stissig.. Känner knappt igen hans beteende och det är så mycket som känns fel. Senare på kvällen ska jag gå ut med honom och som en blixt från klar himmel så är det som att han får ett slaganfall eller något. Han får panik, och jag har aldrig sett eller varit med om något liknande. Han har ren och skär panik och jag kan knappt hålla i honom. Jag utesluter detaljer, då det var en hemsk upplevelse och så otroligt hemskt att se honom sådär. Lyckas ta mig till djurakutet i Bagarmossen, kör som en galning. Det slutar med att han blir inlagd över natten och morgonen därpå ringer de och berättar att de hittat THC i urinet. Han har alltså blivit förgiftad med cannabis på något sätt. Men de misstänker däremot att det är något annat med, då detta inte tillhör det vanliga i reaktion vid den typ av förgiftning. Han är riktigt illa däran och ligger inlagd på IVA och blir fortsatt kvar där veckan ut.
Jag får på lördagen äntligen hämta hem Mantequilla, men han är trött. Så otroligt trött och orkar knappt någonting. Något som höll i sig kommande tre veckor med. Blev väldigt korta promenader, han ville bara ligga och mysa och gosa. Ha extremt mycket närhet. Hade svårt med återhämtning. Och nästan en månad efter att han blev så sjuk, så började en del symptom komma tillbaka. Vilket oroade mig på en gång och jag kontaktade veterinär. Åkte ännu en gång in för konsultation och de misstänkte att han hade fått en hjärntumör eller diskbrått. Oavsett vad hade resultatet blivit att han skulle behöva medicineras livet ut och med fortsatta veterinärbesök. Denna månad hade han dessutom visat väldigt tydligt att han var klar med livet. Han var så orkeslös och inte alls den pigga glada hunden jag hade med mig på vandring en månad tidigare. Så jag kände att jag var tvungen att ta det smärtsamma beslutet att låta Mantequilla få somna in.. Detta då jag inte ser det som ett värdigt liv för ett djur att gå på starka mediciner för att fortsätta leva, för vems skull då? Det är då bara för mitt ego, om jag hade valt det.
Så jag gav honom världens finaste helg som avslut. Vi åkte och träffade familj, alla som älskar honom djupt så de fick en chans att säga hejdå. Han blev bortskämd med allt han älskade, fick njuta av popcorn varje kväll. Han gick med mig lös. Han fick bada och vi var ute i skogen. Tog allt i hans takt och med det han själv orkade med.
Måndag den första augusti åkte vi in till veterinären en sista gång. Och han var redo. Så fort vi klev in i rummet där han skulle få somna in, la han sig med huvudet i mitt knä som för att säga att det var dags nu. Det fanns inget motstånd, ingenting. Utan han var redo att släppa taget.
Usch, jag gråter bara jag tänker på detta..
Och vi fick ett otroligt vackert avslut, allt i lugn och ro. Mamma var med mig in i rummet och höll mig om ryggen. Vi fick gråta tillsammans, jag fick pussa, krama och berätta hur mycket jag älskar honom. Mantequilla fick tillslut somna in, i den djupaste sömn, utan smärta..
Min älskade Mante... Älskade, älskade hund. Jag drömmer fortfarande om honom, nästan varje natt är han med mig i drömmarna. Jag hör hans steg i lägenheten. Tron om att han ska skälla och komma springandes mot mig när jag vrider om nyckeln i låset.. Känslan av att han snart är hemma med mig igen är fortfarande stark..
Jag avslutar här. Jag tror ni förstår att livet fått komma emellan.. Det blev långt, ett långt inlägg, längre än jag kanske tänkt. Men det är ärligt, naket och sårbart. Precis som livet. Precis som jag känner mig nu, sårbar, ärlig och blottad. Och det är första gången jag skriver om detta offentligt. Som jag berättar om Mantequilla och hans bortgång offentligt.
0 kommentar(er)
