Marcela Diaz

Jag får väl börja med att denna blogg inte är min största prioritet i livet. Även fast jag fotar, lagar mat och göra massa fina grejer, som jag dessutom sparar och tänker att jag ska dela med mig av. Så hamnar bloggen längre ned på listan för sådant jag anser vara viktigt. Sista månaden eller två har jag själv varit i fokus. Mitt eget välmående, jag har tagit tillvara på min tid. Lämnat datorn på jobbet och när jag varit hemma har det bara varit jag, Mantequilla och mitt hem som varit i fokus. Jag med min inre resa, min kropp och min hälsa. Mantequilla, med fokus på honom, promenader i natur, extremt mycket gos och enorma mängder kärlek. Mitt hem i form av odling, pyssel, växtliv och inredning. Det är i mitt hem som jag finner en sådan otrolig trygghet. Och mitt hem består inte endast av vad som finns innanför min ytterdörr, utan det är tillsammans med Mantequilla och inom mig själv. Det är vad jag ser som mitt hem. 

Jag måste dessutom få dela med mig av dagens händelse. Jag har den sista tiden känt mig så otroligt sprudlande, bubblig, fylld av kärlek. På så otroligt många vis. Jag har så mycket kärlek runt om mig, i alla dess former. Och det är så otroligt vackert. 

Så fort jag kom hem från jobb och hämtning av Mantequilla, satte jag igång och yogade lite hemma. Tog det lugnt, verkligen fokuserade på andningen. Tio minuter in i yogan så kommer Mantequilla fram till mig, stor och trycker sig mot mig, pussas, gosar och sätter sig tillslut tätt intill mig. Detta är något han gör ibland och vill gärna vara med på allt jag gör. 

Jag väljer att sätta mig med honom, tar en paus i yogan. Kramar om honom, klappar om honom och insuper alla fantastiska dofter som är Han. Och sedan släpper det. Jag gråter, fylld av kärlek, men jag gråter. Jag kan inte sluta, utan denna kärlek jag har inom mig är så otroligt överväldigande. Det är så vackert. Och det är helt okej. Jag bara släpper ut allt och vi sitter så en bra stund, åtminstonde en femton minuter. Medan jag gråter överröser Mantequilla mig med pussar, han slickar bort mina tårar, han pussar mig över hela ansiktet, mina armar, var än mina salta tårar fallit. Och det är så vackert. Jag kan inte hejda mig och där sitter vi tillsammans, ger varandra så otroligt mycket kärlek. Så ömsesidigt. Så vackert. 

Jag försöker fortsätta yoga, trots tårar som rinner, ett hjärta som bubblar och ett par läppar som inte kan sluta le. Mantequilla lägger sig på yogamattan och vi fortsätter att dela på den, han i stillsamhet och jag i lugna, djupa rörelser, med fokus på andning. Men största fokus på att känna det jag känner. 

Det blev en timmes yoga, inkluderat 15 minuters gråt. Och istället för Savasana, avslutade vi med att skeda tillsammans på mattan ett par minuter. Andades djupt, i takt.